Exempel på litterära figurer
-
Lennart (Biskopen) Brask
Man
Han kallas ”Biskopen”, både p.g.a. sitt efternamn och det faktum att han inte har några förhållanden med kvinnor. Han är en kort och tämligen rundlagd herre i övre medelåldern, chef för en hemlig svensk underrättelsetjänst i en svit romaner av Sven Westerberg. Lennart Brask bor i Stockholm, bär glasögon, är noggrann med klädseln (men ingen snobb), och är en herre som inte litar på någon.
-
Harry Kvist
Man
Han är en udda personlighet och amatördetektiv: en ex-boxare och kåkfarare som arbetar som indrivare, är bisexuell och dricker för mycket. Han är verksam i Stockholm på 1930-talet i en trio romaner av Martin Holmén. Harry ”Kvisten” Kvist är ensamstående, med få vänner (men många ”bekanta”) inte särskilt smart, men kraftigt byggd, och tar allt för gärna till knytnävarna när det blir bråk.
-
Olle Lyck
Man
DN-journalisten Olle Lyck har en god näsa för nyheter, men har också såväl nerv- som spritproblem. Det hindrar inte att han är en minnesvärd problemlösare i samtliga Uno Palmströms samhällskritiska deckare. Olle Lyck är magerlagd, har utstående öron, klen skäggväxt och en begynnande flint, men inleder ändå ett förhållande med kriminalinspektör Evy Ivarsson, och de får tillsammans sonen Kalle.
-
Jan Erelius
Man
Medelålders kriminalkommissarie i Malmö, som trivs så bra i staden att han stannar hemma på semestrarna. Jan Erelius har ett alldagligt utseende och är ungkarl, trots att han är trevlig och bevisligen uppskattad hos damerna. Han är duktig, om än något pedantisk, i jobbet och spelar piano på nätterna när han inte kan sova, meddelar Bertil Mårtensson som skrivit fyra polisromaner om honom.