Exempel på litterära figurer
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.
Förekommer i:
-
Lennart (Biskopen) Brask
Man
Han kallas ”Biskopen”, både p.g.a. sitt efternamn och det faktum att han inte har några förhållanden med kvinnor. Han är en kort och tämligen rundlagd herre i övre medelåldern, chef för en hemlig svensk underrättelsetjänst i en svit romaner av Sven Westerberg. Lennart Brask bor i Stockholm, bär glasögon, är noggrann med klädseln (men ingen snobb), och är en herre som inte litar på någon.
Förekommer i:
-
Burt Kobbat
Man
Svenskspråkig finsk journalist, som trött på redaktionsledningens sensationshunger säger upp sig för att frilansa. Det går trögt i början, men så får han till sin häpnad ett genombrott som barnboksförfattare, och den dystre Burt Kobbat blir genast mer gladlynt och positiv i deckarna av yrkeskollegan Staffan Bruun. Dessutom bidrar han mer eller mindre till lösningen av flera brottsfall.
Förekommer i:
-
Jules-Joseph Maigret
Man
Fransk kriminalkommissarie som är något av en ikon i kriminallitteraturen. Maigret var en bondpojke som blev polis mest av en slump, och snabbt gjorde karriär till ett kontor i polishögkvarteret vid Quai des Orfêvres i Paris. Böckerna av belgaren Georges Simenon skildrar inte bara kommissariens utredningar, utan även hans privatliv som inkluderar ett lyckligt men barnlöst äktenskap.
Förekommer i:
