Exempel på litterära figurer
-
John H. Watson
Man
Sherlock Holmes krönikör och ständige följeslagare i berättelserna av A. Conan Doyle har fått ge namn åt en hel karaktärstyp i kriminallitteraturen: en detektivs högra hand, samtalspartner och beundrande vän kallas för ”Watson-gestalt”. I böcker av andra författare har läkaren Watson löst fall på egen hand. H. i hans namn står (enligt sherlockiansk forskning) för Hamish, skotska för James.
Förekommer i:
-
Anton Modin
Man
1984 skulle han fylla 19 år, och gjorde lumpen som attackdykare på Kustjägarskolan. Anton Modin siktade på en militär karriär, men blev istället anställd av en hemlig svensk säkerhetstjänst. Han lämnade denna sedan han förlorat fru och barn i Estonia-katastrofen. Både före och efter detta låter författaren Anders Jallai honom bli involverad i en rad verkliga svenska politiska brottsfall.
-
Leo Carring
Man
Juristen och privatdetektiven Leo Carring från Stockholm anses vara den i särklass mest osympatiska problemlösaren i den svenska kriminallitteraturen. Han är konservativ, snobbig, egenkär och arrogant; en ”övermänniska” som rycker på axlarna åt normal rättspraxis. Om hans privatliv är föga känt, men han är tämligen förmögen och har en bred allmänbildning, försäkrar hans skapare S.A. Duse.
Förekommer i:
-
Erik Winter
Man
Kriminalkommissarie i Göteborg, som i motsats till många litterära kolleger är från en välbärgad familj och har god ekonomi. Han gifter sig med läkaren Angela och blir far, berättar Åke Edwardson i sina deckare om Winter. Efter en tid av hårt arbete flyttar han med familjen till Spanien, men återvänder efter två år till Göteborg – utan familjen – och återupptar sin tjänst i Göteborg.
