Exempel på litterära figurer
-
Anne-kin Halvorsen
Kvinna
Förnamnet skrevs Annekin – utan bindestreck – när Kim Småge introducerade henne i en långnovell. Därefter blev det Anne-kin: hon är polisassistent i Trondheim, där hennes envishet, tålamod och hetsiga humör gör att hon hamnar i farliga situationer när hon löser fall med modern brottslighet. På fritiden lyssnar hon på blues på sin dyra musikanläggning, eller badar i Trondheimsfjorden.
Förekommer i:
-
Barbe (Barbro) Belling
Kvinna
Sveriges första kvinnliga privatdetektiv är en ung yrhätta som löser fall i två deckare från 1918 respektive 1919 av Malin Ödmann. Barbro ”Barbe” Belling öppnar en egen detektivbyrå i Stockholm, vilket fästmannen Bertil Dahlfält inte uppskattar. Hon är rapp i tanke och tunga, väl fnittrig och skälmsk ibland, men det finns en för sin tid rätt tydlig feministisk udd i hennes jag-berättande.
Förekommer i:
-
Ellen Elg
Kvinna
Medelålders svensk läkare och biståndsarbetare som dock vanligen arbetar utomlands, främst i Afrika och Asien. Hon har långt, blont hår, är gift med forskaren Björn – som även han arbetar internationellt – och de har två barn. I Karin Alfredssons böcker ägnar Ellen Elg sig åt att tillvarata misshandlade och förtryckta kvinnors rättigheter i samband med brottsfall i varierande kulturer.
Förekommer i:
-
Lennart (Biskopen) Brask
Man
Han kallas ”Biskopen”, både p.g.a. sitt efternamn och det faktum att han inte har några förhållanden med kvinnor. Han är en kort och tämligen rundlagd herre i övre medelåldern, chef för en hemlig svensk underrättelsetjänst i en svit romaner av Sven Westerberg. Lennart Brask bor i Stockholm, bär glasögon, är noggrann med klädseln (men ingen snobb), och är en herre som inte litar på någon.
Förekommer i:
