Exempel på litterära figurer
-
John H. Watson
Man
Sherlock Holmes krönikör och ständige följeslagare i berättelserna av A. Conan Doyle har fått ge namn åt en hel karaktärstyp i kriminallitteraturen: en detektivs högra hand, samtalspartner och beundrande vän kallas för ”Watson-gestalt”. I böcker av andra författare har läkaren Watson löst fall på egen hand. H. i hans namn står (enligt sherlockiansk forskning) för Hamish, skotska för James.
Förekommer i:
-
John Bright
Man
Han är kriminalinspektör i Kentish Town strax utanför London, och får där uppleva allt från ett ruttnande kvinnolik i ett badkar till gängskjutningar. John Bright är småväxt, mörk, klär sig helst i en sliten läderjacka, och ser enligt författaren Maureen O’Brien mer ut som en förbrytare än en polis. Han kan vara rätt stingslig, tycker illa om att resa och har en tålmodig flickvän i Jude.
Förekommer i:
-
Erik Morell
Man
Som tredje generationen i en polisfamilj är Erik – son till Gustav och sonson till Harald Morell – anställd vid poliskåren i Örnsköldsvik under första halvan av 1900-talet. Erik Morell är gift med Katarina, och de har fem barn av vilka också sonen Karl så småningom blir polis, och arbetar tillsammans med fadern. Historiska deckare om de tre generationerna har skrivits av Bo R. Holmberg.
Förekommer i:
-
Barbe (Barbro) Belling
Kvinna
Sveriges första kvinnliga privatdetektiv är en ung yrhätta som löser fall i två deckare från 1918 respektive 1919 av Malin Ödmann. Barbro ”Barbe” Belling öppnar en egen detektivbyrå i Stockholm, vilket fästmannen Bertil Dahlfält inte uppskattar. Hon är rapp i tanke och tunga, väl fnittrig och skälmsk ibland, men det finns en för sin tid rätt tydlig feministisk udd i hennes jag-berättande.
Förekommer i:
