Exempel på litterära figurer
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.
Förekommer i:
-
Jakob Studer
Man
Den kanske mest kända problemlösaren i tyskspråkig kriminallitteratur är överkonstapel Jakob Studer, en ensamstående äldre herre, överviktig, med ett blekt, magert ansikte och en kraftig mustasch. Han skapades av den schweizisk-österrikiske författaren Friedrich Glauser, är i huvudsak verksam på landsbygden och i småstäder och löser sina fall med hjälp av intuition och människokännedom.
Förekommer i:
-
John March
Man
Han föddes i en förmögen bankirfamilj som tar avstånd från honom p.g.a. hans yrkesval: han har varit landsortssheriff i tre år, därefter privatdetektiv i New York. Efter hustruns död gick det utför med honom, men författaren Peter Spiegelman lät den cirka 180 cm långe John March nyktra till, börja dricka juice och jogga, samt skaffa sig sträng självdisciplin och en ny flickvän, Jane Lu.
Förekommer i:
-
William från Baskerville
Man
Brittiske franciskanermunken William från Baskerville är huvudperson i endast en roman – å andra sidan är det klassikern ”Rosens namn” av Umberto Eco. Inte enbart namnet Baskerville för tankarna till Sherlock Holmes: Williams egen ”Watson”, Adso, beskriver honom som lång, mager, stark, smidig, med böjd näsa och skarpa ögon, runt 50 år gammal. Och som en lysande logiker redan på 1300-talet …
Förekommer i:
