Exempel på litterära figurer
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.
Förekommer i:
-
Emma Lundgren
Kvinna
Redan innan hon fyllt 40 blev hon rektor för Västgöta universitet i Skövde. Hon blir inblandad i ett par mordfall (och själv misstänkt i ett), träffar kommissarie Filip Alexandersson och de inleder ett förhållande som resulterar i bröllop samt tvillingsöner. Emma Lundgen, uppvuxen i en prästfamilj och medlem i Sancta Elins kyrkokör, är huvudperson i en svit böcker av Kristina Appelqvist.
Förekommer i:
-
Jonas Carlesson
Man
Eftersom prosten Jonas Carleson (eller Carlesson, stavningen varierar) anser sig vara ondskans tuffaste motståndare i fiktiva Losta församling utreder han med kraft och föga finkänsligt de brott som begås där. Prosten är kraftigt byggd, med stor näsa, stora tänder, stora fötter men låg panna. Han är ganska lik en häst, förklarar hans skapare Anders Hellén (pseudonym för prosten Carl Greek).
Förekommer i:
-
Leo Carring
Man
Juristen och privatdetektiven Leo Carring från Stockholm anses vara den i särklass mest osympatiska problemlösaren i den svenska kriminallitteraturen. Han är konservativ, snobbig, egenkär och arrogant; en ”övermänniska” som rycker på axlarna åt normal rättspraxis. Om hans privatliv är föga känt, men han är tämligen förmögen och har en bred allmänbildning, försäkrar hans skapare S.A. Duse.
Förekommer i:
