Exempel på litterära figurer
-
Mårten Lind
Man
Han torde vara svensk kriminallitteraturs lataste (vad det gäller jobbet) och hungrigaste polis. Men trots att han ofta försätter sig i penibla situationer krånglar Mårten Lind i Falsterbo sig ur dem tack vare sin naivitet och sina krystade ursäkter, enligt författarduon Christina Olséni & Micke Hansen. Han är storväxt och frodig, gift med dalkullan ”Frugan” och stolt far till två barn.
-
Erik Winter
Man
Kriminalkommissarie i Göteborg, som i motsats till många litterära kolleger är från en välbärgad familj och har god ekonomi. Han gifter sig med läkaren Angela och blir far, berättar Åke Edwardson i sina deckare om Winter. Efter en tid av hårt arbete flyttar han med familjen till Spanien, men återvänder efter två år till Göteborg – utan familjen – och återupptar sin tjänst i Göteborg.
-
Lennart (Biskopen) Brask
Man
Han kallas ”Biskopen”, både p.g.a. sitt efternamn och det faktum att han inte har några förhållanden med kvinnor. Han är en kort och tämligen rundlagd herre i övre medelåldern, chef för en hemlig svensk underrättelsetjänst i en svit romaner av Sven Westerberg. Lennart Brask bor i Stockholm, bär glasögon, är noggrann med klädseln (men ingen snobb), och är en herre som inte litar på någon.
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.