Exempel på litterära figurer
-
Barbe (Barbro) Belling
Kvinna
Sveriges första kvinnliga privatdetektiv är en ung yrhätta som löser fall i två deckare från 1918 respektive 1919 av Malin Ödmann. Barbro ”Barbe” Belling öppnar en egen detektivbyrå i Stockholm, vilket fästmannen Bertil Dahlfält inte uppskattar. Hon är rapp i tanke och tunga, väl fnittrig och skälmsk ibland, men det finns en för sin tid rätt tydlig feministisk udd i hennes jag-berättande.
Förekommer i:
-
Johan Sebastian Homan
Man
Han var ung hovpredikant i Stockholm på Gustav III:s tid, blev ofrivilligt indragen i politiska intriger och försökte förgäves hindra mordet på kungen – och blev därför landsförvisad till S:t Barthélemy. Johan Sebastian Homan är huvudperson några romaner av Jan Mårtenson, som meddelat att den unge prästen är farfars farfars far till författarens kände amatördetektiv Johan Kristian Homan.
Förekommer i:
-
Lennart (Biskopen) Brask
Man
Han kallas ”Biskopen”, både p.g.a. sitt efternamn och det faktum att han inte har några förhållanden med kvinnor. Han är en kort och tämligen rundlagd herre i övre medelåldern, chef för en hemlig svensk underrättelsetjänst i en svit romaner av Sven Westerberg. Lennart Brask bor i Stockholm, bär glasögon, är noggrann med klädseln (men ingen snobb), och är en herre som inte litar på någon.
Förekommer i:
-
Christer Wijk
Man
Kommissarie Wijk är en av den svenska kriminallitteraturens mest kända polismän. Han är född och uppvuxen i Skoga (så kallas Nora av författaren Maria Lang i hennes pusseldeckare), och löser de flesta av sina fall där och i Stockholm. Han har nära kontakt med sin mor som ännu är bosatt i Skoga, och gifter sig sedermera med sångerskan Camilla Martin – ett inte helt problemfritt äktenskap.
