Exempel på litterära figurer
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.
Förekommer i:
-
Jonas Carlesson
Man
Eftersom prosten Jonas Carleson (eller Carlesson, stavningen varierar) anser sig vara ondskans tuffaste motståndare i fiktiva Losta församling utreder han med kraft och föga finkänsligt de brott som begås där. Prosten är kraftigt byggd, med stor näsa, stora tänder, stora fötter men låg panna. Han är ganska lik en häst, förklarar hans skapare Anders Hellén (pseudonym för prosten Carl Greek).
Förekommer i:
-
Bjørn Beltø
Man
Norsk arkeolog, som löser mysterier med religiös anknytning i en svit av Tom Egelands romaner. Bjørn Beltø är drygt 30 år gammal och albino, vilket bl.a. gör att han har dålig syn samt blek hy. Han är singel och har svårt att få förhållanden att fungera, trots att han intresserar vissa kvinnor. Periodvis lider han av ångest, och sitter då helst hemma och lyssnar på klassisk musik.
Förekommer i:
-
Henry Merrivale
Man
Sir Henry Merrivale är av deckarvärldens mest underhållande, fåfänga och lättretade figurer. Han har en hög ställning i den brittiska säkerhetstjänsten och driver statliga byråkrater till förtvivlan. Därtill löser han en rad s.k. omöjliga brott i historier av Carter Dickson, en pseudonym för John Dickson Carr. Merrivale har en stor familj, och är till utseendet mycket lik Winston Churchill.
Förekommer i:
