Exempel på litterära figurer
-
Gunnar Bergman
Man
Enligt hustrun – sedermera ex-hustrun – Kerstin har polisinspektör Gunnar Bergman ett jämnt humör: han är ständigt förbannad. Det leder också till att hon och barnen lämnar honom, och han ägnar sig därefter mer åt sprit och kortspel än åt att lösa brott. Han är slarvig, men har höga tankar om sig själv, och kan ibland visa framfötterna, vilket framgår i en handfull romaner av Ulf Durling.
-
Fred Hellington
Man
Svensk mästerdetektiv, tidigare anställd vid Scotland Yard, som öppnar privat detektivbyrå vid Torsgatan i Stockholm på 1920-talet. Han har inte helt oväntat stora likheter med en viss Sherlock Holmes. Vid sin sida har han sin krönikör, engelsmannen Robinson ”Rob” Wilkins. Det är också under Wilkins namn som böckerna om Fred Hellington är publicerade, men de är skrivna av Harald Johnsson.
-
Erast Fandorin
Man
Rysk polis, underrättelseagent och spion i tsarernas Ryssland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Erast Petrovich Fandorin kände aldrig sin mor, och då hans bankrutte far avled när sonen var 19 år gammal tvingades denne avsluta sina studier och börja arbeta i poliskåren. Hans lysande karriär är skildrad i en rad böcker av Boris Akunin (pseudonym för Grigorij Tjchartisjvili).
-
John H. Watson
Man
Sherlock Holmes krönikör och ständige följeslagare i berättelserna av A. Conan Doyle har fått ge namn åt en hel karaktärstyp i kriminallitteraturen: en detektivs högra hand, samtalspartner och beundrande vän kallas för ”Watson-gestalt”. I böcker av andra författare har läkaren Watson löst fall på egen hand. H. i hans namn står (enligt sherlockiansk forskning) för Hamish, skotska för James.