Exempel på litterära figurer
-
O.P. Nilsson
Man
Vad han heter i förnamn är oklart: Nilsson döps, liksom hans hustru, om i böckerna av Vic Suneson (pseudonym för Sune Lundqvist). Vanligaste varianten är dock Olaus Petrus. Han är överkonstapel, senare kommissarie, en lång, medelålders, barnlös man med grått i håret, buskiga ögonbryn samt gulaktiga ögon och tänder. I de tidiga böckerna arbetar O.P. Nilsson i par med kollegan Kjell Myrman.
-
Leo Carring
Man
Juristen och privatdetektiven Leo Carring från Stockholm anses vara den i särklass mest osympatiska problemlösaren i den svenska kriminallitteraturen. Han är konservativ, snobbig, egenkär och arrogant; en ”övermänniska” som rycker på axlarna åt normal rättspraxis. Om hans privatliv är föga känt, men han är tämligen förmögen och har en bred allmänbildning, försäkrar hans skapare S.A. Duse.
-
Vincent Ruiz
Man
Att han dricker för mycket syns på hans ansiktsfärg. I övrigt är han storväxt och kraftfull – inte minst språkligt – med en knäckt näsa. Vincent Ruiz har bakom sig 43 år som polis i London, tre äktenskap och lika många skilsmässor. Han har dock god kontakt med såväl ex-fruarna som sina barn. Och trots att han gått i pension fortsätter han sätta dit brottslingar i Michael Robothams romaner.
-
Erik Winter
Man
Kriminalkommissarie i Göteborg, som i motsats till många litterära kolleger är från en välbärgad familj och har god ekonomi. Han gifter sig med läkaren Angela och blir far, berättar Åke Edwardson i sina deckare om Winter. Efter en tid av hårt arbete flyttar han med familjen till Spanien, men återvänder efter två år till Göteborg – utan familjen – och återupptar sin tjänst i Göteborg.